Hursom man kan utbyta information

Bakgrund

I ett litet land långt i norr uppstod behovet av att kunna utbyta information på ett enkelt, effektivt och säkert sätt. Många kloka personer slog sina huvuden ihop, och efter flera års tänkande och ritande på whiteboards så kom man fram med en plan. Den arkitektur planen byggde på hade följande egenskaper:

• Det fanns mallar som bestämde formatet och det tillåtna innehållet på de meddelandena som skulle skickas.

• Både avsändare och mottagare av meddelanden, liksom postkontoren, ska inneha ett sigill som gör att de säkert kan identifieras. Partens identitet framgår av sigillet.

• Ett adresseringssystem så att meddelanden kunde hitta fram till rätt mottagare.

• En kontrollmekanism som såg till att styra behörigheter, vem som hade rätt att skicka meddelande till en viss adress.

• Ett centralt, nationellt, postkontor. Här skulle alla meddelanden passera som gick mellan olika städer. På kontoret finns det nationella adress- och behörighetsregisterna.

• Regionala postkontor i varje stad. Det hanterar meddelandeflödet inom staden, men också meddelanden till och från staden, via det centrala postkontoret. På dessa kontor finns regionala adress- och behörighetsregister.

• Ett system för massutskick. Kopplat till detta system finns ett index där ett urval av adresser kan sökas fram.

Administration

Det var en hel del som behövde förberedas innan meddelandena kunde börja flöda.

• Postkontoren måste byggas och utrustas med lämpliga sorteringsbord. Dessutom måste samtliga kontor sätta upp ett adress- och ett behörighetsregister.

  • Adressregistret måste fyllas i. Det kommer att innehålla gatuadressen för alla adressater som skall kunna nås från aktuellt postkontor (sker per mall).

  • Behörighetsregistret måste fyllas i. Det berättar vilken avsändare som här rätt att adressera en viss adressat (per mall).

• Mallarna för de olika meddelandetyperna måste designas.

• Samtliga parter som skall ingå i meddelandeutbytet måste skaffa sigill.

Meddelandeflödet

Själva utbytet av meddelandet följde en bestämd sekvens.

1. En avsändare bestämmer sig för att skicka ett meddelande till en adressat för att be om information. En för frågan lämplig mall väljs.

2. Frågan formuleras, och sedan skickas meddelandet till det närmaste postkontoret, adresserat med adressatens adress. Det kan vara ett regionalt kontor eller så kan meddelandet, i vissa fall, skickas direkt till det nationella kontoret. Avsändarens sigill skickas med.

3. Mottagande postkontor tar emot sigill och meddelande. Därefter sker följande:

   1. Kontroll av att sigillet är korrekt. Avsändarens identitet plockas fram.

   2. Kontroll i adressregistret av att adressen är känd för den mall som används (dvs, mallen + adressen → mottagare).

   3. Kontroll i behörighetsregistret av att avsändaren har rätt att skicka meddelanden baserat på aktuell mall till adressaten.

4. Om kontrollerna ovan går bra skickas meddelandet vidare till nästa part. Om denna part är ett postkontor upprepas kontrollerna.

5. Om meddelandet lyckas passera de mellanliggande postkontoren når det till slut mottagaren. En mottagare kan representera många adressater. Det är sedan upp till mottagaren att se till att informationen når adressaten.

6. Ett svar formuleras, baserat på mallen. Svaret skickar sedan tillbaka enligt samma väg som det anlänt.

Massutskick

För viss information kan det vara så att det är många adressater som måste tillfrågas för att få ett samlat svar. Avsändaren kan då välja att adressera Massutskicksfunktionen. Den har index som för varje mall pekar ut de adressater som behöver kontaktas. Funktionen gör sedan utskicken, och samlar ihop svaren. Det samlade svaret returneras sedan till avsändaren.

Digitalisering

Meddelandesystem användes under många år. Med tiden ökade dock kraven och trycket på att digitalisera flödet. En ny generation arkitektur återvände till de vita tavlorna. Det resulterade i:

• Man valde att använda digitala tjänstekontrakt (mall). Dessa bestämde formatet och det tillåtna innehållet på de meddelandena som skulle skickas.

• Alla parter som skall ingå i meddelandeutbytet ska inneha ett SITHS-certifikat (sigill) som gör att de säkert kan identifieras. Partens HSA-id (identitet) framgår av sigillet.

• En tjänsteadresseringskatalog, TAK. Den innehåller:

  • Ett system med logiska adresser så att meddelanden kunde hitta fram till rätt mottagare.

  • En kontrollmekanism som såg till att styra anropsbehörigheter, vem som hade rätt att skicka meddelande till en viss adress.

• En central, nationell tjänsteplattform. Här skulle alla meddelanden passera som gick mellan olika regioner. I dess TAK finns det nationella adress- och behörighetsregisterna.

• Regionala tjänsteplattformar i varje region. Det hanterar meddelandeflödet inom regionen, men också meddelanden till och från regionen, via den nationella tjänsteplattformen. I dessa plattformar finns en regional TAK.

• Ett system för aggregerande tjänster. Kopplat till detta system finns ett engagemangsindex som pekar ut vilka adresser som innehåller information för en viss individ.