...
Appar finns huvudsakligen för två olika plattformar, Android och iOS, som inte är kompatibla med varandra. Om man utvecklar appar på det sätt som Google och Apple förordar - “native” - så innebär det att man utvecklar en kodbas för Android och en för iOS. I teorin innebär detta att man lägger ned dubbelt så mycket tid på att utveckla en app (en för Android och en annan för iOS) jämfört med en webbapp (som fungerar för de allra flesta webbläsare) för samma lösning.
...
Dessutom finns ett antal utvecklingsverktyg som tillåter att man utvecklar en kodbas som anpassas till appar för Android och iOS. Detta kallas “cross - platform”. Med denna teknik kommer man (i stort sett) undan med en kodbas som tar ungefär lika lång tid att utveckla som motsvarande webbapp.
Så finns även ett enkelt sätt att kapsla in en webbapp inuti en app - detta kallas då en “hybridapp”. En existerande webbapp kan på detta vis distribueras och köras som om vore det en app. Det är vanligt att appar mixar native och/eller cross platform med hybrid - man gör då kärnan av tjänsten som native eller cross platform och andra delar som man använder mer sällan (med mindre kritisk UX) som hybrid.
Test och kvalitetssäkring av appar är mer resurskrävande än webbappar - beroende av den stora variationen av mobila enheter i marknaden och att dom kan köra olika versioner av operativsystem. Dessutom finns fler sätt att interagera med en app (swipe/pinch/etc.) och skärmen används stående såväl som liggande.
...