...
Känslan av en plan. Invånaren har en uppfattning om vad programmet innehåller och vad nästa steg är. Det är olika från program till program hur detaljerad överblicken över programmet är, men alla program ger en uppfattning.
Behöver inte kontakta vården. Invånare kan spara informationen från programmet, så att de inte behöver kontakta vården om de har frågor i lika hög utsträckning efter att de gått programmet.
Mindre tidspress. Eftersom invånarna väljer själva var och när de vill arbeta med programmet, så behöver de inte känna samma tidspress som om det hade varit analogt och de hade behövt göra klart moment till ett visst tillfälle eller passa olika tideribland finns i analoga program. Det ökar tryggheten.
Minskad smittspridning. Eftersom innehållet är digitalt, behöver inte invånare resa till behandlingen. Det minskar risken för spridning av olika smittor, vilket är viktigt för alla som riskerar att bli allvarligt sjuka från smitta.
...
Fler invånare får tillgång till samma stöd. Eftersom stöd- och behandlingsplattformen är digital, är det enkelt för verksamheter och regioner att samarbeta om att ta fram och förbättra program, och att dela med sig till varandra av program. Det leder till att allt fler invånare i Sverige kan få samma stöd, oavsett vem behandlaren är eller var i landet de bor.
Mer strukturerat arbetssätt. Med ett analogt arbetssätt kan var och en bestämma lite från gång till gång hur de ska arbeta. Men om en verksamhet ska använda stöd och behandling behöver den bestämma hur den ska arbeta, eftersom att arbetssättet ‘byggs in’ i plattformen. Exempelvis behöver verksamheten bestämma vilka skattningar man ska använda i ett program, vilka rutiner den ska ha kring journalföring och uppföljning, och så vidare. När arbetssättet blir strukturerat, ger det också en mer jämlik vård.
Fler invånare får hjälp. Att använda Stöd och behandling kan leda till att fler invånare får hjälp totalt sett. Stöd och behandling bidrar på flera sätt.
En kanal som passar flera. Invånare som inte annars skulle ha sökt vård kan välja att gå digitala stöd och behandlingsprogram, så att fler invånare får hjälp. Det kan vara personer som arbetar mycket, personer som bor långt bort, personer som inte vill ses fysiskt, eller personer som av andra skäl inte skulle ha sökt fysisk vård.
Kortare väntetider. När verksamheten använder Stöd och behandling frigörs tid för vårdpersonalen (se nyttobeskrivningen för frigjord tid ovan). Den frigjorda tiden kan exempelvis användas till att behandla fler, så att köerna och väntetiderna kortas ner. Det gör att fler invånare får hjälp när de behöver, och minskar risken för att de ska bli mer sjuka eller sjuka på andra sätt.
Invånare får bättre hjälp. Flera faktorer bidrar till att stöd- och behandlingsprogrammen ofta ger invånare bättre hjälp än analoga program:
Högre kvalitet på programmen. Flera faktorer bidrar till att stöd- och behandlingsprogram ofta håller högre kvalitet än analoga program:
Fler kompetenser bidrar. Eftersom programmen är digitala, är det enkelt för flera personer och kompetenser att samarbeta kring framtagandet, så att kvaliteten höjs. Exempelvis är program ofta samarbeten framtagna i samarbete mellan vårdpersonal med olika expertis, designers och kommunikatörer, som alla med sina olika kompetenser bidrar till att göra programmen bättre.
Granskas oftare. Programmen granskas oftare utifrån begriplighet och tillgänglighet, så att innehållet är lättare att förstå och tillgängligt för fler.
Vårdpersonal har mer tid för eftertanke. Med ett asynkront arbetssätt får vårdpersonal mer tid för eftertanke innan hen återkopplar till invånaren, så att kvaliteten på återkopplingen blir högre.
Invånare förstår innehållet bättre. Det finns många aspekter i stöd och behandling som bidrar till att invånare förstår innehållet bättre jämfört med om det hade presenterats analogt:
Invånaren kan ta till sig innehållet i sin egen takt, och repetera hur mycket hen vill, istället för att ta till sig innehållet på vårdens villkor, exempelvis vid en viss plats och vid en viss tid.
Invånaren får mer tid för eftertanke mellan kontakter med vårdpersonalen.
Vårdpersonalen får mer tid för eftertanke innan hen återkopplar till invånaren så att kvaliteten på återkopplingen blir högre.
Invånaren skickar meddelanden för att fråga om sådant hen undrar över, och ställer frågor som hen kanske inte kommit ihåg att ställa om hen hade väntat till nästa besök eller behövt ringa i telefon.
Invånaren är mer motiverad att genomföra programmet. Med en bättre förståelse för informationen och tätare kontakter med behandlaren, får ökar motivationen att fullfölja programmet.
Vårdpersonal sätter snabbare in förändringar. Eftersom vårdpersonalen kan följa invånarens framsteg och ha tätare kontakt med invånaren, kan hen snabbare märka om någon förändring behövs i behandlingen och sätta in den snabbare.
Bättre besök när invånaren besöker vården fysiskt.
Invånare får stöd att förbereda sig bättre inför fysiska besök med hjälp av informationen i programmet och kan ställa “rätt” frågor.
Vårdpersonal förbereder sig bättre inför fysiska besök, med hjälp av den information som invånaren gett i programmet.
Allt finns digitalt så invånaren glömmer inte papper och formulär inför besöket.
...
Vårdpersonalen vill helst ha personlig kontakt. Många som arbetar i vården uppfattar personlig kontakt och fysiska möten som den bästa formen för behandling och väljer därför att inte använda stöd och behandling.
För lite stöd för digital kompetensutveckling. En del som arbetar i vården är inte vana vid datorer, och får för lite stöd för att börja arbeta med det.
För lite stöd i omställning till helt nya sätt att arbeta. Att arbeta med stöd och behandling handlar inte bara om digital kompetens utan även om att använda helt nya arbetssätt. Om organisationerna inte stödjer en omställning till nya arbetssätt blir det svårt för enskilda att ställa om.
Besvikelse över verktyget. När vårdpersonal har förväntningar på stöd och behandling som verktyget inte möter, kan de bli besvikna och mindre benägna att använda det.
...